söndag 18 november 2012

Sent i november

 Sent i november... det börjar bli tid att damma av advents-ljusstaken i växthuset. Jag tänker på Tove Janssons bok med samma titel -- den handlar om just november. Och om väntan. 

På samma sätt känner jag det nu, mest väntar jag på att året äntligen ska vända och dagarna åter ska bli längre och ljusare.

Det är ändå en tröst att det finns växter som står gröna och livar upp i allt det gråa.

Nu i våras drog jag upp några fröplantor av palmstarr, Carex muskingumensis. De har tagit sig mycket bra redan första säsongen, och har ännu inte vissnat ner trots flera hårda frostnätter. 

Här tjänar de som infattning för en rododendronplanta, även den ny för i år. Redan har den växt till dubbel storlek i den blandning av okalkad torv och komposterad bark som jag planterade den i.

Miskantusgräset 'Kleine fontäne' har vissnat nu men pryder ändå sin plats:


De silvriga vipporna lyser upp i den grå dagern.

tisdag 23 oktober 2012

Mot mörkare tider


--- Snart står alla lövträd nakna och avlövade, men ännu lyser de gulröda bladen på det här japanska körsbärsträdet, Prunus 'Accolade', som är en hybrid där bergkörsbär (Prunus sargentii) är det ena föräldraträdet. Hybriden har fyllda blommor medan bergkörsbärets blommor är enkla. Den sistnämnda arten anses dock härdigare.


---- Under de kommande kalla och mörka månaderna kommer platsen att domineras av vintergröna växter, framförallt barrväxter.

Jag har planterat en hel del sådana, bland annat denna koreagran (Abies koreana).

Koreagranen ska vara härdig till zon IV och blir i Sverige uppåt 6 meter hög -- alltså rätt lagom för en normalstor trädgård.

Granar är jag annars inte så speciellt svag för som prydnadsväxter, men jag föll för detta exemplar på grund av dess något vresiga utseende.

I bakgrunden skymtar en pelarformig tuja (Thuja occidentalis 'Smaragd'). De hör till växtbutikernas standardsortiment och är förvånansvärt billiga i inköp, plus att de är härdiga (upp till zon V) och lättodlade. Anses väl triviala av växt-entusiaster, men är mycket användbara för att skapa vertikala accenter och utgöra stombildare i en trädgårdsanläggning. Dessutom tar dessa pelarformiga tujor minimalt med utrymme -- och erbjuder något grönt att vila ögonen på vintern igenom.



--- En liten japansk lönn (Acer palmatum 'Atropurpureum') visar sin glödande röda höstfärg mot en fond av vintergröna växter; hasselört och blå järnek (Ilex × meserveae). 

Den blå järneken är en hybrid mellan I. aquifolium och I. rugosa, och anses härdigare än föräldra-arterna. Den ska klara sig upp till zon IV sägs det, vilket kanske kan stämma förutsatt att läget är skyddat och inte utsatt för uttorkande vårsol. 

De plantor av blå järnek jag skaffade för några år sedan blev skadade första vintern, allt som stuckit upp ovanför snön torkade bort och jag fick klippa ner buskarna till knappt halva höjden. Men efter det har de blå järneksbuskarna klarat sig utan problem, även snöfattiga vintrar. De står skyddat i halvskuggigt läge.



--- En annan mycket användbar vintergrön växt: buxbom. Detta för tillfället något rufsiga buxbomklot står framför växthuset.

lördag 13 oktober 2012

Och så var det höst

Nu är det mitt i oktober, och på marken ligger det en brun matta av vissna löv. Mitt i lövmattan blommar en solhatt, Echinacea purpurea 'Prairie Splendor' fortfarande. 

Denna planta kommer från en frösådd som jag gjorde tidigt på våren i år, fröna köpte jag som vanligt hos Jelitto. Det sägs att sorten 'Prairie Splendor' ska blomma ..."ända tills frosten kommer", och detta verkar stämma såhär långt.

Snart blir det nog frost, men ännu står denna blomma lika fräsch som om det fortfarande vore sommar. Det gläder mig.

Jag har provat andra sorter av solhatt förut, tex. den i övrigt trevliga 'Magnus', men tyvärr slutar de sorterna blomma redan i mitten av augusti på den plats där jag haft dem. Och det tycker jag är för tidigt. 

För mig är utmaningen att sträcka ut blomsäsongen så långt som möjligt, både vår och höst. På våren är det rätt mycket som blommar, förutom olika lökväxter, exempelvis vinteriberis och tovsippa.

Lite knepigare är det med höstblommande perenner, så det gläder mig att denna solhatt tycks motsvara sitt rykte.

Också inne i växthuset är det tid för lövfällning.

Fikonplantans stora blad börjar nu gulna och falla av. Den får övervintra här i växthuset, där temperaturen kan hållas strax över fryspunkten vintern igenom tack vare tvåglas-fönster och en liten värmefläkt.

I bakgrunden det schackrutiga mönster jag målade som en blinkning till den geniale blomsterhandlaren och konstnären Tage Andersen.

Växthuset är i övrigt fortfarande ett renoveringsobjekt. Just nu har jag satt upp en väl tilltagen mur som avgränsare för en planteringsyta i växthuset, där det redan sedan några år står en vinranka av typen "staketdruva"; dvs. den får pyttesmå druvor med en kärna i varje.

Så småningom ska golvet plattläggas — kanske ett lämpligt vinterprojekt. Runt vinrankan planterar jag någon vintergrön perenn, tex. vinteriberis.

tisdag 2 oktober 2012

Höstens färger


Nu går det mot mörka tider, men än kan vi glädjas åt höstfärgerna. Till vänster: ett japanskt körsbärsträd, Prunus sargentii, i höstskrud. Dessa träd pryder alltid sin plats men i synnerhet på våren då de blommar; och nu på hösten då bladen blir scharlakansröda. Plus att bären uppskattas av fåglarna.

Till höger: ett miskantusgräs 'Kleine fontäne' står i blomsterskrud med sina kopparskimrande vippor. Miskantusgräs är nog knappt härdiga i zon III, men denna planta står på en solig och skyddad plats där den trivs utmärkt. Härdigheten varierar också mellan olika sorter sägs det.



De nedfallna bladen pryder marken en kort tid innan deras färger övergår i jordbrunt och påminner oss om alltings förgänglighet.



I dammen gulnar näckrosbladen. De får sällskap av körsbärsträdets nedfallna löv.



Höstsilveraxet 'Brunette' blommar först nu, bilden togs den 1:a oktober. På nära håll känner man blommornas underbara vaniljliknande doft.



Funkian håller stånd ännu, men bladen börjar gulna. Vid första frost kommer de att falla ihop i en vissen brun hög.

  Gjallarhorn: I fjol så... ur albumet 'Ranarop'

torsdag 27 september 2012

Höstfägring


Höst. Ett fint duggregn lämnar vattendroppar på taggpimpinellens (Acaena inermis 'Purpurea') purpurfärgade blad.  
Pärlrönnen, Sorbus koehneana, har nu mogna snövita frukter med blodröda stjälkar; de  lyser mot taggpimpinellens mörka bladverk. 

Liksom många andra odlingsvärda växter härstammar pärlrönnen från Ostasien (Kina); taggpimpinellen däremot från Nya Zeeland.

Mitt i sommaren brukar det finnas en hel del att titta på i en trädgård, men framåt hösten är det kanske inte så mycket som fångar intresset.

Då uppskattar man om det finns växter med färg- och formstarkt bladverk, som tex. bergbambun (Fargesia murielae 'Bimbo'), i kombination med det rödbladiga höstsilveraxet (Actaea simplex 'Brunette') — se bilden här till vänster.

Den sistnämnda är en mycket mörkt purpurfärgad perenn som blir två meter hög och inte börjar blomma förrän sent i september månad. Blommorna är rosavita och väldoftande.

Denna speciella mörkbladiga sort, 'Brunette', är patenterad, och man förväntas inhämta tillstånd om man vill föröka den.

Perenner drar jag vanligen upp från frö, men 'Brunette' har jag ärligen inköpt tre plantor av. En bra investering, då de trivs utmärkt på sin plats och står fint mot bakgrunden, en fasad av gult tegel.

Och visst finns det ett och annat som blommar även på hösten. Exempelvis har jag både balsamaster, Aster ageratoides, och praktrudbeckia, Rudbeckia fulgida 'Deami', blommandes nu den tredje veckan i september — se nedan.



    Praktrudbeckian gör sig mycket bra mot bakgrund av gullris och en faluröd ladvägg. Balsamastern sprider sig lite som den vill i ett stenparti där den bakas av solen under sommaren.



En  annan gulblommande höstperenn: Ligularia dentata 'Desdemona'; en mörkbladig sort av klippstånds, som här sällskapar mycket smakfullt med de limegröna bladen av Heuchera villosa 'Autumn bride'. 

Den sistnämnda har nog inget svenskt namn; jag har dragit upp den från frön inköpta hos min standardleverantör: den tyska fröfirman Jelitto
Detta är en mycket starkväxande nordamerikansk alunrot-art som blommar i augusti-september med vita vippor.

söndag 23 september 2012

Höstrea på Plantagen



Nu slumpar trädgårdsbutikerna bort sommarens sortiment av växter. Häromdagen tittade jag in på Plantagens höstrea. Där fanns en enorm massa barrväxter att välja bland. 
Enligt skyltningen kostade plantorna på detta bord dels 199 kr/st, och dels fick man 50 % rabatt. Hur nu priset blev i slutändan fick jag inte riktigt klart för mig.



Det verkade som om man helt nyligen fått in en enorm leverans av thujaplantor — inte särskilt klokt såhär sent på säsongen tycker jag...

Så fanns det flera bord med barrväxtplantor som reades med "50 % av ordinarie pris". Men ordinarie pris fanns inte angivet i klartext på etiketterna. Man reade tex. några plantor av brödgran: 

Ja, brödgranen är ju inte vinterhärdig i Sverige annat än möjligen i de allra sydligaste delarna, alltså i zon I. Här i Uppsala är det zon III på gränsen till zon IV. Så den avstod jag från att köpa.

Av någon orsak är det tämligen vanligt att Plantagen saluför fleråriga växter som absolut inte är vinterhärdiga här i trakten där de säljs.



Nåväl, jag hittade till sist ett par barrväxtplantor som verkade värda att köpa. Dels var det den pigga lilla ormskinnstallen ovan, som har det komplicerade latinska namnet Pinus heldreichii var. leucodermis (alias "Pinus heldreichii" och alias "Pinus leucodermis").

Plantan i korgen är en dvärgform som kallas 'Malinki'. Den lär bli ungefär två eller möjligen tre meter hög, och hälften så bred, efter många års träget växande. 

Ormskinnstallen växer vilt i bergstrakter i Sydeuropa och sägs trivas på kalkhaltig mark; den är alltså inte någon surjordsväxt i motsats till vissa andra tall-arter.

Den andra barrväxt jag föll för var en cypress, Chamaecyparis obtusa 'Drath'. Denna art härstammar från Japan, och dess dvärgformer har varierande härdighet. (Exempelvis har jag misslyckats med en annan odlingsform av arten, Ch. obtusa 'Nana'.)

Men eftersom jag blev mycket förtjust i denna plantas vackra blågröna färg och charmigt rufsiga växtsätt tar jag chansen att den ska kunna trivas i Uppsalas klimatzon. 
Här har jag just planterat ut den — marktäckaren runtom är en taggpimpinell, Acaena buchananaii, som jag dragit upp från frön.

Enligt litteraturen ska odlingsformen 'Drath' av den japanska cypressen kunna bli ungefär lika stor som den ovannämnda ormskinnstall-dvärgen som fullvuxen, dvs. ett par-tre meter hög och hälften så bred. Om den får leva och ha hälsan.

torsdag 13 september 2012

Vatten i trädgården



Katten tar sig en slurk vatten ur näckrosdammen. Denna hankatt betraktar området som en del av sitt revir, och dyker upp då och då för att inspektera. 

Nyligen har jag fått igång ett par vattenkonster, en liten fontän och en vattentrappa (ringarna på vattnet kommer från fontänen).

Vattentrappan drivs av en pump som egentligen ska vara nedsänkt i dammen, men jag har lyckats få pumpen att fungera på torra land med hjälp av en backventil. Pump och filter är inhysta i ett slutet utrymme, "pumphuset", skyddat från yttre påverkan.

På dammens smalaste ställe har jag murat fast en sten att kliva på, så att man kan kliva över till andra sidan. Stenen ser ut att sväva i vattnet, eftersom dess fundament är svartfärgat genom tillsats av svart pigment i murbruket.

  Hedningarna: Täss'on Nainen ur albumet TRÄ

tisdag 4 september 2012

Dagens buske: brakved


Brakved, på latin Rhamnus frangula (eller Frangula alnus), är en rätt oansenlig buske som finns vildväxande i Sverige. Den är tålig långt upp i Norrland och klarar både soligt och skuggigt läge.

En intressantare och mer dekorativ form av brakveden syns på bilden ovan, denna odlingsform har smala nästan trådlika blad och kallas 'asplenifolia' — på svenska "fjäderbrakved". Här växer den i sällskap med miskantusgräs och annat i Munksundskällan, en av Enköpings vackra parker.

Munksundskällan har sitt namn efter en källa på denna plats som använts sedan urminnes tid; området var under medeltiden en ö och på ön fanns ett munkkloster som det ännu kan skönjas spår av på en kulle i närheten.

För att nu återgå till brakveden, så sägs denna buske kunna bli gott och väl tre meter hög med tiden. Blommorna är oansenliga och man använder den för de dekorativa bladens skull. 
För övrigt finns det en mycket elegant variant med nästan pelarformigt växtsätt av denna smalbladiga odlingsform, som kallas 'Ron Williams' och saluförs under varumärket "Fine Line". Även denna form sägs vara mycket tålig och lättodlad.

fredag 31 augusti 2012

Sensommar i Drömparken


--- Sensommar i Drömparken med humlesurr och solhatt. Nu i slutet av augusti blommade det här och där, men högsommarblomningen var över.

En växt som i år förekom i myckenhet, och som jag inte lagt märke till förut: sköldpaddsört (Celone obliqua). Sitt klumpiga namn har den fått av att blommornas form anses påminna om sköldpaddors huvuden. 

Denna perenn är en av de rätt få som blommar sent på säsongen och ända in i september månad, och därför intressant för mig. Sköldpaddsörten växte i tämligen soliga lägen i Drömparken, men den fanns också nere i den mycket skuggiga Strömparterren invid ån, i gott sällskap med ormbunkar.

Eftersom den är en fuktälskande växt kan det vara klokt att inte använda den på extremt solexponerade platser, där det riskerar att bli för torrt. 
Enligt boken ska sköldpaddsörten bli 80 cm hög, men i Enköpings parker tycks den trivas mycket bra eftersom den där blir betydligt högre, över en meter.

En annan sensommarblommande perenn som fångade min uppmärksamhet: grå frossört (Scutellaria incana).

--- Denna perenn blommar nog inte långt in i september däremot, utan har sin storhetstid i augusti. I bakgrunden en japansk växt som har förmågan att se strålande ut hela säsongen: hakonegräs (Haconechloa macra). 

Jag hade fått fördomen att hakonegräs skulle vara ömtåligt och lite svårodlat, men detta gäller möjligen den gulbladiga formen. Vildtypen däremot är tydligen mycket tålig och lättodlad; både i Drömparken och i Järnvägsparken förekom den i tämligen solexponerade lägen - mellan bussfilerna i Järnvägsparken täckte den stora ytor och blev nästan meterhög!

Det gladde mig, då jag tycker att hakonegräs är ett av de allra förnämligaste bland prydnadsgräsen och ger en fläkt av japansk trädgårdskonst genom sin blotta närvaro.

lördag 25 augusti 2012

Om de oönskade ogräsen


Augusti, skördetid. Och det alltid livskraftiga ogräset har tagit sig in i veteåkern. Kardborren sprider sig finurligt genom att haka fast sina frökapslar på det folk eller fä som passerar förbi och på så sätt åka snålskjuts.

I trädgården är det andra ogräs som ställer till det. Ett av de värsta jag har att tampas med är en växt som sedan gammalt varit ett gissel för jordbrukaren: åkervinda. Det sägs, att det förr var dödsstraff på att medvetet sprida åkervinda. 

Detta ogräs är en snabbväxande snärjeväxt som snor sig runt allt den kommer åt, och dessutom har enormt livskraftiga rötter som slingrar sig fram nere i jorden och kan nå flera meter djupt. Växten är oerhört svår att bli av med om den väl lyckats etablera sig, eftersom den minsta kvarlämnade rotbit snabbt kan utvecklas till en ny planta.

Flera av de planteringar jag försöker få ordning på har visat sig vara infekterade med just åkervinda och jag har tvingats använda kemisk bekämpning för att få bort den. "Roundup" är effektivt, då det inte bara dödar de ovanjordiska delarna utan även rötterna. 

Men det kommer ständigt upp åkervinda på nya platser, och jag måste därför noga övervaka planteringarna för att snabbt kunna åtgärda nya angrepp. Och för att inte skada andra växter måste jag omgärda varje åkervinda-angrepp med skyddande pappskivor innan jag sprejar ut bekämpningsmedlet, så att det inte hamnar fel.

Åkervinda är alltså ett rot-ogräs, ett av de allra värsta - tom. värre än kirskål anser jag (kirskål får inte särskilt djupa rötter). Men även ogräs av den andra typen, alltså frö-ogräs, kan vara nog så besvärliga.

Det klassiska frö-ogräset är förstås maskrosen, som sprider sina hårpenselförsedda frön med vinden på våren. Men till och med somliga perenna prydnadsväxter kan bli riktigt elakartade fröogräs har jag upptäckt!

Exempelvis provade jag en säsong att plantera egenuppdragna plantor av murreva i ett stenparti. Men det visade sig snabbt att murrevan var alltför aggressiv och försökte ta över hela området, den visade så att säga inget intresse av att snällt integreras i harmoni med övriga perenner utan ville ha platsen för sig själv... (se bilden till vänster).

Jag fick alltså ta bort all murreva - men ännu flera år senare får jag hålla på och dra upp nya självsådda plantor av denna murreva, härstammande från frön spridda av den första generationen, lite överallt i grannskapet.

Samma sak med stenkyndel, som jag var så charmad av i början. Denna perenn påminner en aning om lavendel, men har inte lavendelns strikta krav på medelhavsliknande miljö. 
Jag drog upp dussintals fröplantor av stenkyndel och planterade ut på soliga platser, med hopp om att på enkelt sätt skapa lite medelhavskänsla. 

Inom ett par år började det dyka upp självsådda stenkyndlar precis överallt, både i sol och i skugga - och till och med i fogarna mellan betongplattor! Som det ser ut nu består ogräsrensningen till stor del av att jag får utrota all självsådd stenkyndel, då den liksom murrevan är helt inställd på att erövra all mark i området.

Kanske jag sluppit detta om jag köpt vegetativt förökade sorter av stenkyndel i stället för att arbeta med frö från vildtypen. Men det handlade om att spara pengar. Dessa inbesparade pengar får jag nu i stället växla mot en väldig massa trist och tidsödande rensningsarbete.

Och den stenkyndel jag från början planterade är jag tvungen att ersätta med annat, mera hanterbart.

Det finns romantiker som pratar om att man ska lära sig gilla även ogräsen. Sådana människor har nog aldrig försökt anlägga en trädgårdsplantering. I verkligheten handlar det ofta mera om regelrätt krigföring om inte ogräsen ska vinna kampen om utrymmet. 
Visst, det finns sätt att förebygga det mesta av ogräsinvasionerna. Man schaktar bort all eventuell befintlig jord på platsen och ersätter den med garanterat ogräsfri jord (ex. "Trädgårdsjord E"). Därpå planterar man stora och väletablerade perennplantor som helst är vegetativt förökade, av utvalda förädlade sorter med förfinad karaktär.

Då får ogräsen aldrig någon chans att etablera sig. Men allt detta kostar en hel del pengar, och om man i stället får nöja sig med den befintliga jorden (full med ogräs) och planterar ut egenhändigt fröförökade småplantor, hamnar man i ett sämre läge.

    Hedningarna: Joupolle joutunut

lördag 4 augusti 2012

Drömparken i mitten av juni


Drömparken i den lilla staden Enköping... senast jag var där, i mitten av juni, blommade purpurlöken Allium x hollandicum 'Purple Sensation' överallt i planteringarna. De höga perenner som täcker de flesta av ytorna blommar oftast senare, med vissa undantag.

Purpurlöken bildade överdådiga blommande stråk, riktiga floder av lila bollar. Höjden var beräknad exakt så att lökarnas blombollar stack upp ovanför de växande perennplantorna, samtidigt som man slapp se de trista vissnande lök-bladen.

Bland de rätt få perenner som blommade ihop med purpurlöken fanns tex. eldtörel (Euphorbia griffithii):

En vågad färgkombination, orange och purpurlila! Men den fungerar tycker jag. Eldtöreln användes dessutom sparsamt och dess milt grågröna blad har en sammanhållande effekt.

Ett par andra juniblommande perenner i Drömparken: Amsonia tabernaemontana, här kallad "amsonia", i kombination med en jättevallmo:

Det förekom även en annan amsonia, A. hubrichtii som kallas "arkansas-amsonia" i Drömparkens officiella växtförteckning (och helt enkelt fått heta "amsonia" i boken Perenner av Marie och Björn Hansson); mycket lik den förra men såg mindre och klenare ut. 
Händelsevis drog jag just upp några fröplantor av A. hubrichtii under våren, och de utvecklades verkligen långsamt och klent!  A. tabernaemontana kanske är ett bättre val.

På äldre bilder av Drömparken får jag intrycket att den närmast domineras av gräs, men nu märks inte gräsen särskilt mycket tycker jag. Vid mitt besök mitt i juni i år noterade jag egentligen bara en sort; glansälväxing (Sesleria nitida):

Den utgör en svalkande kontrast till purpurlökens heta lila blombollar.

Nu är det ju så att de flesta gräs har sin storhetstid sent på säsongen. De pampiga miskantusgräsen till exempel, de märks inte mycket i juni. Bäst blir de i augusti-september.

söndag 29 juli 2012

Växter som helst växer i skugga

Såhär mitt i sommaren gillar jag skugga. Ja, det kanske låter konstigt för oss soldyrkande svenskar, men så är det (se Wikipedia om UV-strålning). Jag undviker direkt sol. Och därför kan jag lätt identifiera mig med de växter som föredrar skugga - som ormbunkar tex. 
På bilden ovan är det regnbågsbräken, Athyrium niponicum, ett praktfullt bestånd av denna skönhet från Japan växandes i en skuggig sluttning i Göteborgs botaniska trädgård.


Det finns många fler perenner än ormbunksväxterna som vill hålla till i skugga. Ett klassiskt exempel är hasselört, Asarum europaeum. Denna utmärkta marktäckare, som dessutom är vintergrön, är perfekt för skuggiga lägen.
Här har jag planterat den tillsammans med en rödbladig japansk lönn.

Hasselörten vill ha en porös mullrik jord, då riktigt skiner bladen av välmåga. Den går att föröka med frö, men då måste fröna vara färska; gamla torra frön gror inte.

Ett annat sätt... är att få plantor av någon som har överskott av hasselört. I september förra året fick jag gratis ta hand om ungefär en tätvuxen kvadratmeter övertaliga hasselört-plantor, och var mycket tacksam då motsvarande mängd hade kostat tusentals kronor att köpa. 
Som man kan se på bilden, från juni i år, har de plantorna etablerat sig utan problem.


Ännu ett exempel på hur hasselört kan kombineras med andra växter, här från Klosterparken i Enköping:


Hasselörten tillsammans med den vitbrokiga funkian (ännu en skugg-perenn), och infattningshäcken av buxbom, bildar tillsammans en sofistikerad studie i olika bladformer och nyanser av grönt.

På tal om Klosterparken: här finns också en helt annan typ av skuggälskande perenn - rodgersia:


Detta är arten Rodgersia podophylla; "bronsrodgersia"; för övrigt den rodgersia som har de vackraste bladen tycker jag.  (I den annars utmärkta boken Perenner av Marie och Björn Hansson har det blivit fel rodgersia i den bild som ska illustrera bronsrodgersian; bilden verkar i stället föreställa den som jag nämner här nedan.)

En annan vanligt förekommande rodgersia är arten Rodgersia aesculifolia; "kastanjerodgersia":


Detta vackert blommande bestånd hittade jag i en skuggplantering på Wij trädgårdar i Ockelbo.

Rodgersiorna härstammar från Ostasien och började odlas i Europa för sisådär 100 år sedan, de har ungefär samma krav på ståndorten som hasselörten dvs. de vill ha mullrik porös jord i halvskugga - skugga.

Jag har faktiskt lyckats dra upp en rodgersia från frö, men denna metod rekommenderas inte då det tog ungefär tre år innan plantan började likna något! De första två åren var den så liten att den inte alls märktes i rabatten, och jag hann glömma bort att den fanns där. Fullvuxna rodgersior blir uppåt en meter höga och ungefär lika breda.

tisdag 24 juli 2012

Om gräsens estetiska förtjänster


Länge kunde jag inte se meningen med att ha gräs som prydnadsväxter. För mig var gräs något trassligt ovårdat som växte i närmaste dike och helt saknade estetiska förtjänster. 
Men gradvis har jag börjat få en mer nyanserad bild av gräsen. Somliga gräs (och "halvgräs", alltså starr och liknande) är nog inte så tråkiga ändå. Kanske rentav vackra...

Ovan:  hakonegräs, Hakonechloa macra, i sitt rätta element. Det vill säga, i en skyddad miljö där det får växa i vandrande skugga bland stora träd. Bilden är från den japanska avdelningen i Göteborgs botaniska trädgård, som jag besökte i augusti 2011, och man ser att detta eleganta gräs - som härstammar från Japan - verkligen stortrivs här. (Jag köpte förresten med mig några hakonegräs-plantor från den lilla växtbutiken vid ingången.)


I "Botan" i Göteborg fanns det flera intressanta gräs. Nära ingången träffade jag på en mycket skickligt anlagd blandad plantering, alltså med både perenner och vedartade växter; där fanns denna ståtliga gräsrugge som består av droppax, Chasmantium latifolium.


Jag har just nu några ettåriga fröplantor av detta bambuliknande gräs (fröna som alltid köpta från Jelitto), men de plantorna har nog några år kvar innan de blir såhär stora. Droppax ska enligt boken bli sådär 60-70 cm högt men denna planta var snarare 150 cm!

En stor älskare av gräsens fägring är den holländske trädgårdsdesignern Piet Oudolf. Han har bland annat varit med om att utforma Drömparken i Enköping, en av den lilla stadens stora turistattraktioner.

Drömparken har jag besökt flera gånger. Den är nog som vackrast på sensommaren, då de höga perennerna hunnit utvecklas till full mognad. Däremot tycker jag inte att man ser särskilt mycket gräs i Drömparken numera, jämfört med bilder jag sett av dess ursprungliga utseende.

Ståtliga gräs finns det däremot i en rondell i närheten (bilden från slutet av juli 2011):

Detta är nog den elegantaste rondellplantering jag sett någonstans. Effekten bygger på kontraster mellan höga och låga växter; det låga  närmast kanten ser faktiskt ut att vara hakonegräs, som verkar trivas trots det soliga läget. 
Lägg märke till att planteringsytan är rejält upphöjd över gatunivån med hjälp av bastanta granitblock; detta har både praktiska och estetiska fördelar.


Intressanta gräs finns det också i en av idéträdgårdarna i Enköping; dessa små idéplättar hittar man uppströms längs ån några hundra meter bortom Drömparken. 
Just denna som fångade min uppmärksamhet är utformad av en engelsk trädgårdsdesigner, Noel Kingsbury, som bl.a. har samarbetat med Piet Oudolf om att skriva en bok.

Det vackra strimmiga gräset är en hybrid kallad tuvrör, Calamagrostis x acutiflora, och av sorten 'Overdam'. Strimmigheten beror på en mutation, den upptäcktes vid den danska plantskolan Overdam på 1980-talet.
Bilden togs i mitten av juni, och då hade dessa grästuvor redan blivit meterhöga.

Det finns en annan sort av detta gräs, som har fått namnet 'Karl Foerster' efter dess upptäckare. Denna sort har alltså inte strimmiga blad och gör mig inte lika entusiastisk, även om den nog kan vara effektfull i en massplantering.

Jag har inte nämnt de japanska miskantusgräsen, Miscanthus sinensis. Dessa imponerande gräs, som kan bli flera meter höga, förtjänar ett eget kapitel då det finns dussintals namnsorter av dem. De har sin storhetstid på sensommaren och hösten eftersom de växer tämligen långsamt.

Här ett exempel, bilden är från Göteborgs botaniska trädgård i slutet av augusti 2011:




Enligt min egen erfarenhet av miskantusgräs, så är det inte alldeles enkelt att få dem att trivas. Av ett halvdussin plantor jag satte för några år sedan har endast en utvecklats riktigt bra, en 'Kleine fontäne' som står i en varm, skyddad plantering i söderläge. 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...