söndag 29 juli 2012

Växter som helst växer i skugga

Såhär mitt i sommaren gillar jag skugga. Ja, det kanske låter konstigt för oss soldyrkande svenskar, men så är det (se Wikipedia om UV-strålning). Jag undviker direkt sol. Och därför kan jag lätt identifiera mig med de växter som föredrar skugga - som ormbunkar tex. 
På bilden ovan är det regnbågsbräken, Athyrium niponicum, ett praktfullt bestånd av denna skönhet från Japan växandes i en skuggig sluttning i Göteborgs botaniska trädgård.


Det finns många fler perenner än ormbunksväxterna som vill hålla till i skugga. Ett klassiskt exempel är hasselört, Asarum europaeum. Denna utmärkta marktäckare, som dessutom är vintergrön, är perfekt för skuggiga lägen.
Här har jag planterat den tillsammans med en rödbladig japansk lönn.

Hasselörten vill ha en porös mullrik jord, då riktigt skiner bladen av välmåga. Den går att föröka med frö, men då måste fröna vara färska; gamla torra frön gror inte.

Ett annat sätt... är att få plantor av någon som har överskott av hasselört. I september förra året fick jag gratis ta hand om ungefär en tätvuxen kvadratmeter övertaliga hasselört-plantor, och var mycket tacksam då motsvarande mängd hade kostat tusentals kronor att köpa. 
Som man kan se på bilden, från juni i år, har de plantorna etablerat sig utan problem.


Ännu ett exempel på hur hasselört kan kombineras med andra växter, här från Klosterparken i Enköping:


Hasselörten tillsammans med den vitbrokiga funkian (ännu en skugg-perenn), och infattningshäcken av buxbom, bildar tillsammans en sofistikerad studie i olika bladformer och nyanser av grönt.

På tal om Klosterparken: här finns också en helt annan typ av skuggälskande perenn - rodgersia:


Detta är arten Rodgersia podophylla; "bronsrodgersia"; för övrigt den rodgersia som har de vackraste bladen tycker jag.  (I den annars utmärkta boken Perenner av Marie och Björn Hansson har det blivit fel rodgersia i den bild som ska illustrera bronsrodgersian; bilden verkar i stället föreställa den som jag nämner här nedan.)

En annan vanligt förekommande rodgersia är arten Rodgersia aesculifolia; "kastanjerodgersia":


Detta vackert blommande bestånd hittade jag i en skuggplantering på Wij trädgårdar i Ockelbo.

Rodgersiorna härstammar från Ostasien och började odlas i Europa för sisådär 100 år sedan, de har ungefär samma krav på ståndorten som hasselörten dvs. de vill ha mullrik porös jord i halvskugga - skugga.

Jag har faktiskt lyckats dra upp en rodgersia från frö, men denna metod rekommenderas inte då det tog ungefär tre år innan plantan började likna något! De första två åren var den så liten att den inte alls märktes i rabatten, och jag hann glömma bort att den fanns där. Fullvuxna rodgersior blir uppåt en meter höga och ungefär lika breda.

tisdag 24 juli 2012

Om gräsens estetiska förtjänster


Länge kunde jag inte se meningen med att ha gräs som prydnadsväxter. För mig var gräs något trassligt ovårdat som växte i närmaste dike och helt saknade estetiska förtjänster. 
Men gradvis har jag börjat få en mer nyanserad bild av gräsen. Somliga gräs (och "halvgräs", alltså starr och liknande) är nog inte så tråkiga ändå. Kanske rentav vackra...

Ovan:  hakonegräs, Hakonechloa macra, i sitt rätta element. Det vill säga, i en skyddad miljö där det får växa i vandrande skugga bland stora träd. Bilden är från den japanska avdelningen i Göteborgs botaniska trädgård, som jag besökte i augusti 2011, och man ser att detta eleganta gräs - som härstammar från Japan - verkligen stortrivs här. (Jag köpte förresten med mig några hakonegräs-plantor från den lilla växtbutiken vid ingången.)


I "Botan" i Göteborg fanns det flera intressanta gräs. Nära ingången träffade jag på en mycket skickligt anlagd blandad plantering, alltså med både perenner och vedartade växter; där fanns denna ståtliga gräsrugge som består av droppax, Chasmantium latifolium.


Jag har just nu några ettåriga fröplantor av detta bambuliknande gräs (fröna som alltid köpta från Jelitto), men de plantorna har nog några år kvar innan de blir såhär stora. Droppax ska enligt boken bli sådär 60-70 cm högt men denna planta var snarare 150 cm!

En stor älskare av gräsens fägring är den holländske trädgårdsdesignern Piet Oudolf. Han har bland annat varit med om att utforma Drömparken i Enköping, en av den lilla stadens stora turistattraktioner.

Drömparken har jag besökt flera gånger. Den är nog som vackrast på sensommaren, då de höga perennerna hunnit utvecklas till full mognad. Däremot tycker jag inte att man ser särskilt mycket gräs i Drömparken numera, jämfört med bilder jag sett av dess ursprungliga utseende.

Ståtliga gräs finns det däremot i en rondell i närheten (bilden från slutet av juli 2011):

Detta är nog den elegantaste rondellplantering jag sett någonstans. Effekten bygger på kontraster mellan höga och låga växter; det låga  närmast kanten ser faktiskt ut att vara hakonegräs, som verkar trivas trots det soliga läget. 
Lägg märke till att planteringsytan är rejält upphöjd över gatunivån med hjälp av bastanta granitblock; detta har både praktiska och estetiska fördelar.


Intressanta gräs finns det också i en av idéträdgårdarna i Enköping; dessa små idéplättar hittar man uppströms längs ån några hundra meter bortom Drömparken. 
Just denna som fångade min uppmärksamhet är utformad av en engelsk trädgårdsdesigner, Noel Kingsbury, som bl.a. har samarbetat med Piet Oudolf om att skriva en bok.

Det vackra strimmiga gräset är en hybrid kallad tuvrör, Calamagrostis x acutiflora, och av sorten 'Overdam'. Strimmigheten beror på en mutation, den upptäcktes vid den danska plantskolan Overdam på 1980-talet.
Bilden togs i mitten av juni, och då hade dessa grästuvor redan blivit meterhöga.

Det finns en annan sort av detta gräs, som har fått namnet 'Karl Foerster' efter dess upptäckare. Denna sort har alltså inte strimmiga blad och gör mig inte lika entusiastisk, även om den nog kan vara effektfull i en massplantering.

Jag har inte nämnt de japanska miskantusgräsen, Miscanthus sinensis. Dessa imponerande gräs, som kan bli flera meter höga, förtjänar ett eget kapitel då det finns dussintals namnsorter av dem. De har sin storhetstid på sensommaren och hösten eftersom de växer tämligen långsamt.

Här ett exempel, bilden är från Göteborgs botaniska trädgård i slutet av augusti 2011:




Enligt min egen erfarenhet av miskantusgräs, så är det inte alldeles enkelt att få dem att trivas. Av ett halvdussin plantor jag satte för några år sedan har endast en utvecklats riktigt bra, en 'Kleine fontäne' som står i en varm, skyddad plantering i söderläge. 

söndag 22 juli 2012

Dagens träd: gullregn



Just det: "dagens träd". Jag har nämligen en trädgårdsbok där man tagit sig orådet före att dela upp vedartade växter i olika kapitel; "buskar" eller "träd" — trots att många vedartade växter förekommer både som buskar och som träd. Och gullregnet har hamnat i kapitlet "buskar". Men de gullregn jag själv sett skulle jag kalla "träd" och inte "buskar" — som tex. det blommande exemplaret på bilderna ovan.

Detta vackra gullregns-träd står i en park intill gamla universitetshuset i Uppsala; den byggnad från sent 1800-tal som så självmedvetet tronar på krönet av en backe ovanför Domkyrkan som för att demonstrera att den världsliga lärdomen numera står över religionen.

Det numera vanligen odlade gullregnet, på latin Laburnum x watereri 'Vossii', är som man ser av det latinska namnet en hybrid mellan två arter — alpgullregn och sydgullregn.  Det producerar fantastiska blommor i juni månad, och lyckligtvis endast få frön. Fröna är nämligen mycket giftiga.
Trädet/busken ska vara härdig(t) till zon IV sägs det, och frodas åtminstone i Uppsala som ligger på gränsen till zon IV.

Jag har tom. sett ett rimligen självsått gullregns-träd i utkanten av Stadsskogen, där trädet hamnat intill en tall som gör sitt bästa för att skugga ihjäl det. Trots detta lyckas det växa och blomma; om än ett par veckor senare än de gullregn som växer på öppnare och soligare platser. Detta är troligen ett alpgullregn, som enligt den Virtuella floran "...ibland förekommer förvildat i Syd- och Mellansverige."

Och ute i Ulleråkersområdet, i en park som förr var en del av Ulleråkers sjukhus där man förvarade somliga av landets alla dårar (Gustav Fröding var tex. intagen där en period), växer ett ålderstiget gullregns-träd som troligen planterades runt förra sekelskiftet, och alltså är över hundra år nu:

Detta mångstammiga träd, förmodligen också alpgullregn, blommar inte vidare mycket längre men har en ståtlig närvaro.

     Faun: Iduna ur albumet Eden

lördag 21 juli 2012

Stål i trädgården

Ibland vill man skapa en avgränsning. Skapa ordning och reda. I barockens trädgårdskonst skapades det ordning och reda med parterrer, konstfullt geometriska planteringar i komplexa mönster. Som stomme användes ofta låga häckar av buxbom. Det kunde bli kilometervis med buxbomhäck att klippa i en stor slottsträdgård, som vid slottet Villandry.

I det något mindre formatet kan en kant av stålplåt tjäna som gräns för en planterad yta. Som här, ett utsnitt av en norrländsk tjärn skapat av landskapsarkitekten Ulf Nordfjell på Wij trädgårdar i Ockelbo. Den inre lådan symboliserar tjärnen, däromkring mossa och andra karaktärsväxter representerande den omgivande myrmarken.

Vore lådan av vanligt stål skulle den snart rosta sönder — men denna är tillverkad av cortenstål, en stållegering som rostar på ytan men inte får djupgående rostangrepp.

Cortenstålets motståndskraft mot korrosion gör det högst användbart i trädgården, exempelvis som avgränsare. 


Själv har jag använt remsor av 3 mm tjock cortenstålplåt för att skapa planteringar med geometriska former.

För att göra detta fick vi skaffa hela stålplåtar, sjok på 3x1,5 m som väger runt hundra kilo, och ta dem till en mekanisk verkstad där man klippte plåtarna i lagom breda remsor med en gigantisk plåtsax. Plåtremsorna kunde jag sedan böja med handkraft till de runda och ovala former jag ville ha. Skarpa hörn fick jag hjälp med att forma genom kapning och svetsning.

Delarna fogade jag ihop med bult av rostfritt stål. Såhär ser en av de färdiga stålkanterna ut i hopfogat skick, innan den läggs på plats.

Fördelarna med stålkant som avgränsning för en plantering är flera — det är tex. mycket enkelt att skapa kraftigt svängda former, och planteringsytan kan utan problem läggas några centimeter högre än omgivande markyta.
Dessutom slipper man de ogrässamlande fogar som man får dras med då man använder gatsten och liknande som avgränsare.

Jag har lagt åtskilliga löpmeter storgatsten som rabatt-kant, och om ogräs med kraftiga rötter får fäste i mellanrummen är det besvärligt att få bort dem. 
Att bränna bort ogräset med en gasollåga kan hjälpa för en tid, men behandlingen måste upprepas. (Användning av speciell ogräshämmande fogsand då man lägger ut stenarna lär kunna ha förebyggande effekt.)


Här har de nya stålomgärdade planteringsytorna just fyllts med tre månader gamla perennplantor, som jag dragit upp från frö. I den runda planteringen är det mosippa, flocknäva och en Sedum-art som mig veterligt inte har något svenskt namn; Sedum selskianum.
I den halvrunda ytan till vänster planterade jag en rödbladig form av taggpimpinell; Acaena inermis 'Purpurea', som har sällskap av en liten buskformig pärlrönn.

onsdag 18 juli 2012

Dagens växt: vårkrage



[Från maj -12]  Vårkragen (Doronicum orientale) kallas även "gemsrot". En glad och gul vårblomma, påminnande om en gul prästkrage, som visar sig i maj månad. Det är trevligt med en såpass hög perenn som blommar redan i maj.

Just denna bild visar ett bestånd vårkrage som jag hittade vid Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm.  De växte förstås inte i de prydliga officiella planteringarna direkt i anslutning till huvudbyggnaden, utan mera diskret i halvskugga bakom en sidobyggnad i sluttningen ner mot vattnet.


Detta var 2007 och jag besökte Waldemarsudde för att se en utställning med keramiska objekt av makarna Ulla och Gustav Kraitz. Makarna Kraitz arbetar med ofta mycket stora keramiska objekt, dessa bränns enligt en månghundraårig teknik hämtad från Kina.

Här är exempelvis en skulptur av Ulla Kraitz som ingick i utställningen, om jag minns rätt hade hennes dotter stått modell för den. Intressant hur hon fått fram den metalliska lystern i glasyren, jag har själv fuskat litet med stengodslera och vet att det inte är alldeles enkelt att bränna keramik så att en sådan yta uppstår.

Åter till vårkragen. Den fanns (och finns troligen ännu) på prins Eugens Waldemarsudde, men häromdagen hittade jag den även i en betydligt anspråkslösare miljö: vid ett före detta mjölnarboställe intill en gammal kvarn.

Strax utanför Uppsala rinner en liten å, Hågaån, genom en skogklädd ravin där den bildar en fors. Här har det sedan urminnes tid legat en vattendriven kvarn; den senaste av dessa kvarnar var i drift in på 1940-talet sägs det. Platsen heter Kvarnbo.

I backen ovanför kvarnbyggnaden bodde mjölnaren. Hans stuga är numera borta men ett par uthus finns kvar, liksom själva kvarnbyggnaden vid forsen nere i ravinen. Man har nyligen renoverat uthus och kvarnbyggnad, förövrigt.



Och här, vid ett uthus nedanför platsen där mjölnaren en gång bodde — här växer vårkragen. Den fanns kanske här redan på mjölnarens tid, för bortåt hundra år sedan. Strax ovanför, vid platsen där boningshuset låg, frodas ännu både äppelträd och en vildvuxen syrénhäck.

   Faun: Karuna från albumet TOTEM

tisdag 17 juli 2012

Det vita i trädgården



[Från maj -12]  En vit trädgård. Ända sedan Vita Sackville-West skapade ett vitt trädgårdsrum på Sissinghurst någon gång i början av 1950-talet har drömmen om en vit trädgård funnits som en underström bland olika trädgårds-modevågor. Numera kan man knappt öppna en trädgårdsbok utan att stöta på konceptet "vit trädgård".

Själv råkade jag bara händelsevis skapa en sammansättning av växter med vitt i genom att plantera tulpanen 'Unicum' bland vitblommande vinteriberis. Tredje veckan i maj, när tulpanerna inte längre blommar men de faktiskt dekorativa vitstrimmiga bladen står kvar, uppstår en elegant vit kombination.

Gulltöreln i bakgrunden bidrar med sina limegula blommor till att bryta av det vita. En enbart vit rabatt skulle bli tråkig; vitheten behöver blandas upp med andra, lagom diskreta, kulörer.

Sedan kan man förstås använda vitt på andra sätt, exempelvis som kontrast och vilsam bakgrund till en starkt dominant färg som rött. 
Alltför mycket rött i en trädgård kan lätt bli tröttsamt, men om det röda används sparsamt och i kombination med vitt blir effekten en helt annan.

Exempelvis som i bilden här intill. Detta är en detalj från en serie trädgårdsrum skapade av landskapsarkitekten Ulf Nordfjell på Wij trädgårdar i Ockelbo, som det såg ut den 9 juli 2011.

Ulf Nordfjell använder just kombinationen av stark färg mot en huvudsakligen vit bakgrund för att uppnå en önskad effekt. 


Här ingår en vit form av mjölkört, Epilobium angustifolium, och röd stjärnflocka, i en sammansättning av växter, grått timmer och mycket annat (som inte kom med på denna bild), anspelande på karg norrländsk natur.



Och på tal om natur — här en växt som just när jag skriver detta, i mitten av maj, står i blom i lunden den gröna: stort treblad (Trillium grandiflorum):


Ja, på tal om vitt i trädgården. Denna överdådiga samling Trillium växer i en trädgårdslund, nämligen i skuggan av en barrträdsdunge i Uppsala botaniska trädgård, dit solen letar sig bara en kort stund på dagen.

På "Botan" i Uppsala görs det inte direkt några stora ansträngningar för att skapa estetiska effekter men ibland blir det faktiskt vackert ändå, som här...
 
    Nu grönskar det...

söndag 15 juli 2012

Det är vackrast när det skymmer



På den plats där jag ägnar mig åt experiment med trädgårds-design har vi numera gjutit en sedan länge planerad näckrosdamm.
Dammen ter sig såhär målerisk i skymningen. Då blir vattenytan en spegel, som visar ett japanskt körsbärsträd och en stor spaljékonstruktion i silhuett mot himlen.

Nu ser man inte att det kanske ligger vissna löv och annat skräp på dammens botten, eller att vattnet kanske börjar grumlas av alger.

Mera prosaiskt blir det då dammen ska göras ren. Bilden till vänster visar hur det såg ut vid den stora vår-rengöringen. Då tömdes dammen på vatten med hjälp av en länspump för att jag skulle komma åt att samla ihop vinterns skräp.

Hålan mitt i dammens botten är hem för en näckros, sorten heter 'Virginalis'. Där nere i djuphålan övervintrar näckrosen utan problem.

Denna damm, som rymmer ungefär 6 kubikmeter och är gjuten i betong, tog det flera år att färdigställa. Det krävdes omfattande förberedelser, då vi bland annat med hjälp av grävmaskin fick skala bort ett meterdjupt lager av lera för att kunna lägga ut en dränerande gjutbädd av grus. Därovanpå gjöts sedan dammkonstruktionen.

Det gick åt fyra kubikmeter stålfiberarmerad betong. Som vägledning för detta projekt hade vi den utmärkta boken "Sten, vatten, växter" av Helge Lundström.

Såhär såg det ut sensommaren 2011 då näckrosen 'Virginalis' blommade för första gången:

Effekten hos en damm av det här formella slaget bygger på att dammens botten helst inte ska synas, vilket man uppnår genom att botten målas svart. Här använde vi en slamma av cement och svart färgpigment, som lades på dagen efter gjutningen.

lördag 14 juli 2012

Blåsippor små uti backarna stå


[Från april -12]  Det är något särskilt med blåsippor. Ingen annan vild vårblomma har samma emotionella laddning som blåsippan, så känner åtminstone jag det.


Kanske har det något att göra med färgen. Den underbara blå, som kan variera mellan ljust lavendelblått och mörkt indigoblått. Och rödlila.

Tussilago kommer ju tidigare, men denna lilla blomma saknar helt blåsippans elegans. Tussilagon är liten, klumpig, och har en visserligen trevlig gul färg — men denna gula går inte att jämföra med blåsippans förnäma blåa sidenskimrande lyster.

Vitsipporna är vackra på sitt sätt, men de kommer senare på våren och är i mitt tycke inte lika graciösa som blåsipporna.

De gör bäst effekt som massverkan, när de växer så tätt att det blir som drivor av vitt. Och det gör de gärna, då de sprider sig med utlöpare under markytan.
Så framfusiga är inte blåsipporna.


Nej, blåsipporna håller sig lite på sin kant. De växer vanligen i små grupper med respektfulla avstånd sinsemellan. Så slipper man stå och trängas.
I motsats till vitsipporna gör de sig bäst på riktigt nära håll, först då uppfattar man alla subtila detaljer hos de skira blommorna.

Bilderna ovan visar några blåsippor jag träffade på i slutet av april månad. De växer i en brant sydvästvänd sluttning med gles blandskog, omväxlande barr- och lövträd. Bland annat finns här en åldrig ek, helt ihålig av ålder, som man kan gå in och gömma sig i.

Den får stå i fred här, i motsats till "TV-eken" i Stockholm, som knappt ens visade några tecken på röta men ändå fälldes. Så går det till i den kungliga huvudstaden.


fredag 13 juli 2012

Dagens klängväxt: murgröna


På Gotland trivs murgrönan. Här kan den som synes växa över ett helt hus. Detta hus hyrde jag i några dagar en sommar för en del år sedan och aldrig har jag någonsin trivts så bra med atmosfären i ett rum, som i det rummet.


Husets tjocka päls av murgröna isolerar mot solhettan, så inomhus var det behagligt svalt dygnet runt mitt i högsommarvärmen. Dessutom fungerar murgrönan som sol-skärm ovanför fönstren så att solen inte skiner rakt in i rummet. 
Denna byggnad som kallas "Häxans hus" hör till Katthamra gård på östra Gotland, en gång i tiden användes den som smedja. Fönstren med sina vackert profilerade spröjsar bidrog också till min känsla av total frid, att allt var perfekt och inte kunde bli bättre, då jag satt i detta rum.

Det är bara trist att fönster med äkta spröjsar är så ovanliga numera. I nyproduktion förekommer de knappt, annat än i sällsynta undantagsfall som ekobyn Understenshöjden.

Nå, det var murgröna (Hedera helix) jag skulle tala om. Denna vintergröna klängväxt är härdig i Syd- och Mellansverige upp till zon IV, anses det. 
Enligt min personliga erfarenhet av murgröna så klarar den sig bra åtminstone i Uppsala, dvs. i zon III på gränsen till zon IV (även om den inte blir så frodig som på Gotland).
Ett par plantor jag satte för tio år sedan har etablerat sig utan problem — se nedan:

Murgröna klättrar helst på skrovliga ytor såsom trädstammar, eller murverk. Den häftar sig då fast i underlaget med särskilda utskott som är mycket effektiva.
I Visby förekommer murgröna lite överallt, exempelvis på husfasader:



Murgrönan växer till höger; klängväxten runt fönstret är rådhusvin, Parthenocissus tricuspidata, som växer på liknande sätt som murgröna (men inte är vintergrön).
På bilden ovan ser man hur murgrönans blad övergått till "vuxenstadiet". Då ändrar bladen form, är inte längre flikiga utan mera ovala, och det bildas inte längre häftutskott. I stället utvecklas det oansenliga blommor åtföljda av svarta frukter.

Murgröna kan även användas som marktäckande växt. Den trivs i skugga och fungerar bra där. Personligen har jag inte använt murgröna på det sättet, men har noterat att det nu tagits fram ett par olika kloner speciellt utvalda för ändamålet; tex. en sort som heter 'Huldra' och som ska vara härdig till zon IV.

Storbladig murgröna, Hedera hibernica, saluförs allmänt i trädgårdsbutikerna har jag sett. Men denna art är inte vinterhärdig annat än i sydligaste Sverige.


    Faun: UNDA ur albumet LICHT

     Unda attingit
     Te et abducit
     Te in profunda
     Sicut es unda

torsdag 12 juli 2012

Nyttiga baciller mot gröna larver


Såhär ser det ut när en hel armé av små gröna larver festat på en klematisplanta i några dagar. Bladen är nästan helt borta, kvar finns själva rankorna och de dekorativa fröställningarna. Jag har planterat totalt nio stycken vårblommande atragene-klematis av sorterna 'Ballet Skirt', 'White Swan' och 'Propertius', och de små larverna tycks älska allihop; möjligen har de ätit mindre på 'Propertius'.

Jag blev tämligen förbannad på dessa larver och försökte klämma ihjäl alla jag hittade, men insåg att detta inte var någon effektiv metod. Larverna sitter dolda på bladens undersidor, och har dessutom samma färg som bladen. Det är hopplöst att leta igenom vartenda blad.

På trädgårdsbutikens hyllor hittade jag minsann medel mot larvangrepp. Kemiska medel som troligen innehåller miljöskadliga ämnen. Jag läste "Tyst vår" av Rachel Carson som barn, och har aldrig glömt den boken.

Några biologiska medel mot larver fanns det inte i trädgårdsbutikens sortiment, tyvärr. Så vad gör man? 
Efter en del letande på Internet lyckades jag lokalisera ett företag som sålde vad jag sökte: Bacillus thuringiensis

Detta är en bakterie som är specialiserad på att angripa och döda just insektslarver. Någon annan föda är den inte intresserad av. 
Denna utmärkta bakterie används för biologisk bekämpning; bland annat har den spritts ut från helikopter längs Dalälvens nedre lopp, där myggplågan blir så svår att folk inte kan vistas utomhus. 
Bakterien angriper och dödar mygglarverna. 

Jag köpte en liten burk baciller mot larver via postorder, den anlände i brevlådan inom ett par dagar. Priset var ungefär detsamma som för de kemiska medlen i trädgårdsbutiken. 

I burken var det ett brunaktigt pulver som skulle röras ut i vatten, resultatet var en brygd som både såg ut och luktade ungefär som kinesisk sojasås.

Denna brygd är en färskvara; bakterierna lever bara några dagar sedan de aktiverats. Nu gällde det att spruta!

Jag använde en vanlig blomspruta och duschade noga alla de angripna klematisarna. Medlet verkar bara om larverna får det i sig, man ser till att det sprids ut på alla blad och när larverna äter av bladen får dom små baciller i magen och då dör dom -- äntligen!

Detta ska fungera, bara inte någon häftig regnskur sköljer bort bacillerna innan larverna ätit av dem...

Det som blev över av den sojasås-liknande brygden hällde jag ut som jordförbättringsmedel i rabatterna.

Uppdatering: Något är på gång, ett dygn efter behandlingen. Larverna sitter inte längre prydligt gömda på bladens undersidor utan har börjat krypa omkring planlöst, eller har blivit sittande fullt synliga på någon bladstjälk.

onsdag 11 juli 2012

Nu blommar det här och där...

[Från april -12] 
Kontrasterna är stora mellan soliga och skuggiga planteringar såhär års, tredje veckan i april.
På solsidan prunkar de eldröda tulpanerna av sorten 'Unicum' med sina festligt randiga blad, i sällskap med flera olika slags perenner.

Flocknävorna sticker redan upp med nya blad, detsamma gör silverarven, och i bakgrunden syns vinteriberisen med sin övervintrade grönska som nu börjar få nya skott i grentopparna.

Om sommaren brukar jag föredra en mera återhållsam färgskala... men tulpanernas eldröda färg är alldeles perfekt såhär års.
Nu känns färgen som en hälsning till våren och allt det liv som äntligen vaknar.

Att det dessutom kommer flera blommor på varje planta känns alldeles extra överdådigt.

I planteringen på skuggsidan däremot — där har inte mycket hänt ännu, tredje aprilveckan.



Detta är den skuggplantering som om sommaren ståtar med olika sorters frodig funkia, med myskmadra i förgrunden och vit kransveronika i bakgrunden. Här har inget annat vågat sig upp ännu denna vår än några små krokusar, som ser smått frusna ut. Dessa krokusar fanns här före min tid, de har på något sätt hängt med trots att platsen inte är den bästa för dem.
Kanske jag tar bort funkian och planterar rododendron istället? Det får nog vänta. Kanske denna plats får vara såhär, som ett "Memento mori" om våren.

Vårprimörer i perenrabatterna

[från april -12]   Imponerande hur vissa perenner kan övervintra sina blad utan problem. Denna bergenia (troligen Bergenia purpurascens) ser såhär fräsch ut i mitten av april, några veckor efter snösmältningen. Ja, då bladen just tinat fram var dom helt tillplattade av snöns tyngd — men snart blev dom så fina att man fick lust att äta upp dom!

Detta samtidigt som det några meter bort ligger en funkia-plantering, där allt som nu finns att se är de vissnade resterna av fjolårets bladrikedom. Funkiorna hör till de perenner som kommer upp sist på våren OCH vissnar ner tidigast på hösten.

I alla tjusiga trädgårdsbilderböcker förekommer funkiorna i framträdande primadonneroller, men det är med dem som med kungligheterna på Nobelfesten: de anländer sist och tar avsked först.


Så finns det sådana perenner som visserligen inte är vintergröna, men snabbt sätter fart och börjar växa så snart tjälen går ur jorden på våren.
Ett bra exempel är nävorna. Här på bilden är det flocknäva, (Geranium macrorrhizum) som tittar upp med nya friska blad i mitten av april. Den får just sällskap av en lite ovanlig tulpan: Tulipa praestans 'Unicum'. Denna är vad jag vet den enda sorts tulpan som har elegant gulstrimmiga blad.

Om existensen av denna tulpan hade jag ingen aning förrän jag upptäckte den i en av parkerna i Enköping. Där förekommer den i en massplantering strax intill ån. 'Unicum' lär höra till den av mig starkt föredragna typ av tulpaner som troget kommer igen år efter år; hoppas detta stämmer då jag är alldeles för lat (och snål) för att vilja plantera nya lökar var och varannan höst.
Blommorna på denna tulpan är knallröda, det tycker jag är en bra färg tidigt på våren när man annars är svältfödd på färger.

Åter till flocknävan: den är en utmärkt marktäckande perenn som är aggressiv nog att ta kål på de flesta ogräs. Den kan förökas genom att man tar vara på utlöpare, men jag har massförökat den med frö för att snabbt få fram många plantor.

Jaha, så finns det ju intressanta gräs. Gräs är väldigt "inne" just nu tycks det. Även om jag tycker att dom ofta ser ut som något man hittar i närmaste vägdike. Dock har jag funnit att några få arter faktiskt pryder sin plats i en trädgård — dit hör givetvis miskantusgräsen, men även tex. detta: halvgräset Carex morrowii 'Ice dance'.
Det härstammar från Japan, liksom många andra odlingsvärda växter. Och så här såg denna Carex ut i januari:


— Det är en uppsättning plantor jag köpte i oktober för en tia stycket på trädgårdsbutikens höst-rea (nu på våren kostade liknande fast mindre plantor 99 kr/st), alltså helt nyplanterade; därav det något glesa utseendet. Men de grön/vit-strimmiga bladen lyser upp redan nu.

I den utmärkta boken "Gräs & bambu", av Marie & Björn Hansson, beskrivs denna sort av halvgräs (starrgräs), med det svenska namnet "japansk starr", som ..."Lättodlad, kravlös, vintergrön och läcker..." Och det verkar stämma rätt bra tycker jag.

tisdag 10 juli 2012

Dagens buske: sibirisk ärtbuske



Den klassiska sibiriska ärtbusken, alias karaganen (Caragana arborescens) förekommer i flera skepnader. Här ett par uråldriga stamympade exemplar på en kyrkogård i Enköping. Deras bisarra former skapar en närmast surrealistisk stämning i denna miljö, strax intill en medeltidskyrka (Vårfrukyrkan).

Annars används karaganen, alias den sibiriska ärtbusken, mest som häckväxt. Om man vill ha en mycket tålig klippt häck passar den bra ända långt uppe i Norrland. Men en sådan häck måste klippas regelbundet, annars förvandlas den till en rad förvuxna risiga buskar.

Karaganhäckarna var vanligare förr, jag minns dem från min barndom; de har en speciell doft, lite som att sniffa ner i en skål med råa ärtor. Numera ser man mest denna tåliga växt som uppstammad, och i form av sorten 'Lorbergii'; fjäderkaragan. Denna har trådsmala blad, närmast dill-liknande, och grenarna hänger litet i topparna. Resultatet är ett graciöst litet träd — jag planterade själv ett sådant häromåret. 

Det finns även en "gråtande" sort med hängande grenar, kallad 'Pendula' alias hängkaragan. Alla dessa är mycket härdiga och lättodlade små träd som får plats i en liten trädgård.

Ekobyn Understenshöjden: en grönskande trädgårdspark

Den vanliga föreställningen om en trädgård värd namnet är en avgränsad privat markyta som omger en friliggande villa och (åtminstone ibland) vårdas av en kunnig och engagerad villaägare.
Planteringar i anslutning till flerbostadshus, där det vanligen inte finns någon som personligen engagerar sig i skötseln, brukar vara mycket torftiga. Ett lysande undantag vill jag visa upp här:
Ekobyn Understenshöjden i Stockholmsförorten Björkhagen.




Denna ekoby ("ekoby" är ett begrepp som innebär att man byggt ett bostadsområde med speciellt högt ställda ambitioner att minimera projektets miljöpåverkan, både gällande själva byggmaterialen och gällande boendets miljöeffekter — avloppshantering, energiförbrukning osv.) — har funnits sedan 1995. Jag var där på ett studiebesök under byggfasen och återvände i september 2011 för att se hur det tog sig ut numera.

Oerhört imponerad blev jag över hur skickligt och engagerat man anlagt en serie trädgårdsrum omkring husen. En så hög och konsekvent genomförd kvalitet på denna typ av ytor ser man sällan.
Detta är alltså ett radhusområde. Jag bodde själv i radhus som barn, och där såg det ut precis som det brukar i sådana områden: små pyttiga gräsplättar framför varje lägenhet, pedantiskt avgränsade av häckar. Då man passerar förbi syns det genast vilka familjer som eventuellt orkar och ids göra något av sin plätt. Och så ser det alltså INTE ut här i Understenshöjden.

Ungefär så som det visas på mina bilder ser det ut överallt i hela området! I stället för små trista och meningslösa (och skötselkrävande) gräsplättar avgränsade av pedantiska häckar, har man anlagt böljande fantasifulla planteringar av träd, buskar och perenner — utan några synliga markeringar av gränser mellan lägenheterna i husen.

Detta har varit möjligt bland annat därför att biltrafik är i stort sett förbjuden inom hela området. Vägarna mellan husen är enbart avsedda för gående och cyklister, bilar får bara köra in om det är absolut nödvändigt pga. tunga transporter osv.
Friheten från anpassning för biltrafik har alltså möjliggjort detta — att hela området kunnat bli en serie trädgårdsrum i anslutning till byggnaderna.



Att man sluppit bilarna (som annars kan verka vara mera av heliga kor i Sverige än tom. i bilismens förlovade land, USA) är en förutsättning för vad man lyckats åstadkomma i Understenshöjden, men det krävs något mera: kunnande och engagemang.

Kanske detta har ett samband med att området från början blivit till genom en lång process av engagemang och diskussioner bland de boende. Därför har man även kunnat samarbeta om gestaltningen av planteringarna mellan husen, med utomordentligt bra resultat.

Jag önskar bara att det kunde finnas mycket mer av denna typ av bostadsområden i vårt land, nu när Understenshöjden står där som bevis på att det faktiskt är möjligt.

söndag 8 juli 2012

Kommer upp i tö...

[Ursprungligen från mars -12]

Såhär års, strax efter snösmältningen, sätter jag stort värde på allt grönt. Några perenna växter finns det som tinar fram ur snön och ser så fräscha ut som om det aldrig varit vinter.
Dom gillar jag.
Här till vänster: vinter-iberis, Iberis sempervirens. "Semper virens" betyder just det — alltid grön. Bilden togs i mitten av mars, strax efter snösmältningen. Ja, det låg snö kvar ännu på skuggiga ställen i trädgården.

Vinteriberis är egentligen en halvbuske ungefär som lavendel. Färgen är friskt smaragdgrön året runt. Iberisen vill helst stå soligt och väldränerat, den verkar utvecklas sämre i mera skuggiga lägen.

Jag använder den som marktäckare i blandade planteringar där den täcker mellanrummen mellan olika slags buskar. På senvåren får den vita blommor i flata flockar, och vitt passar ju till allt så det fungerar i alla sammanhang.

Turligt nog, med tanke på kostnaden, är det enkelt att dra upp vinteriberis från frö. Jag har redan något hundratal plantor och håller på att odla fram fler inne i växthuset från en frösådd i februari. Fröna inhandlar jag som alltid på fröfirman Jelitto.


Nästa vintergröna perenn visas härovan: backtimjan, Thymus serpyllum. Jag föredrar den vitblommande formen då den har en mycket vackrare färg på bladen, de är friskt ljusgröna istället för murrigt svartgröna som hos vildtypen.

Även denna bild togs strax efter snösmältningen i mars. Här växer backtimjanet i en brant sluttning, så ett par utlöpare av det har draperat sig över en sten. Annars hör det till denna växts utmärkta egenskaper att den inte försöker växa över stenar utan snällt växer runtom dem, så att stenarna blir elegant infattade i grönt.

Somliga andra marktäckare, exempelvis silverarv, gör tvärtom; den älskar att växa rakt över stenar och så får man hålla på och klippa bort den. Och fult blir det.

Enda nackdelen med vitblommig backtimjan är att den tydligen inte går att fröföröka (i motsats till vanlig backtimjan) — åtminstone har jag aldrig sett sådana frön i någon frö-katalog; inte ens hos Jelitto. Denna firma rekommenderas, de verkar ha världens största sortiment av perenn-frön och jag handlar alltid där.



Ännu en mycket trevlig marktäckande perenn: Sedum acre. Ja, den har ett svenskt namn; gul fetknopp. Nu är mina fetknoppar inte gula utan vita, jag har nämligen dragit upp dem från frön av en vitblommig odlingsform — köpt hos Jelitto. Och så gjorde jag därför att jag har lite svårt för gula blommor, jag föredrar oftast andra färger och vitt passar som sagt till allt och är en mycket användbar färg. (Det har dock visat sig att blom-stjälkarna med sina högblad är i högsta grad gula även på denna sort, så när den blommar i juni-juli bildas en festligt smörgul matta!)

Gul fetknopp växer vild i Sverige och på Ölands alvar ska det tom. finnas en rödblommande form.

Även denna bild togs i mars månad. Fetknoppen här är bara ett år gammal, den har på en sommar hunnit bli marktäckande — ja, jag planterade den dessutom tätt från början, kunde kosta på mig det då jag hade hundratals fröplantor. Den växer i kanten av ett upphöjt stenparti, fetknoppar är ju vanligen bundna till tämligen torra, soliga och väldränerade platser.

Vintergöna perenner som dessa — vinteriberis, vitblommande backtimjan och gul fetknopp — gör att den tidiga våren känns aningen roligare och mindre torftig. Det är jag dem tacksam för.

Vintergröna växter, barriga och bladiga

[Ursprungligen publicerat mars -12]



Här blommar det på körrgårn -- ser ut att vara en Rhododendron catawbiense 'Grandiflorum' i full blom. Denna sort är en av de allra härdigaste av alla rododendron. Busken växer på den vackra gamla kyrkogården högt uppe på åsen i Enköping.

Det kan tyckas att vårt nordiska klimat begränsar möjligheterna att odla vintergrönt, men tittar man närmare på saken finns det en stor mängd olika arter och sorter som faktiskt är härdiga upp i trakten av Uppsala där jag bor (zon III/IV). I synnerhet är det förstås barrväxter av diverse slag man kan odla häruppe -- det finns utvalda dvärgformer av många olika barrskogsträd som passar i en normal villaträdgård.
Nyligen skaffade jag en bok om just barriga trädgårdsväxter:
"Odla barrväxter" av Brita Johansson.


Boken är skriven av en verklig barr-entusiast. Brita och hennes make har odlat barrväxter i sin trädgård i många år, och är experter på diverse ovanliga sorter som vanliga amatörer aldrig ens hört talas om. Man får en bra genomgång av de barriga vännernas växtkrav, och en katalog över de sorter som författaren tycker är odlingsvärda. Denna förteckning inkluderar många sorter som nog inte är så lätta att hitta i de vanliga växtbutikerna, men å andra sidan saknas vissa mycket vanliga sorter i listan.
Exempelvis finns under rubriken "Thuja" inte den beprövade odlingsformen 'Fastigiata', som är en utmärkt pelarformig thuja, lämplig som häckväxt. Jag planterade själv en häck bestående av Thuja occidentalis 'Fastigiata' förra våren.

Dessutom verkar man ha ett ont öga till alla kinesiska enbuskar, som inte anses vara odlingsvärda. Tråkigt för mig, som har planterat flera stycken Juniperus×pfitzeriana 'Mint Julep' för ett par år sedan. Dessa trevliga vackert smaragdgröna buskar verkar trivas utmärkt på platsen, men det borde dom inte göra enligt den här boken.

Hemma hos Johanssons verkar det av bilderna att döma enbart odlas barrväxter. Själv tycker jag nog att det är synd att inte ta vara på de möjligheter som erbjuds av tex. rododendron i ett barrväxt-sammanhang. Den perfekta miljön för rododendron råkar vara just som undervegetation i en gles barrskog. Där trivs de flesta rododendron som allra bäst, både med ljuset och med den speciella jordmånen, dvs. det låga pH-värdet.

Vinterns former i trädgården

[Ursprungligen publicerat i mars -12]

Här i Sverige har vi vinter varje år. Det är lätt att glömma detta när man gläds åt sommarens alla blommor.
Men vad finns det kvar att titta på när blommorna har vissnat?





Ja förutom nakna avlövade träd och buskar kan det finnas vintergröna växter som trotsar kylan och mörkret. Här en låg bergbambu, Fargesia murielae 'Bimbo', som fått vintertäckning med granris kring fötterna.



Här i vårt klimat är det förstås mest barrväxter som står gröna om vintern. Denna krypthuja, Microbiota decussata, får en bronsaktig färgton under vintern men blir åter smaragdgrön till våren. Den härstammar från Sibirien och är härdig långt upp i Norrland.




På Gamla kyrkogården i Uppsala har man skapat en mycket kraftfull struktur med hjälp av olika barrväxter. De skickligt klippta häckarna av idegran är fina exempel på vilka möjligheter detta växtslag erbjuder. 
Häckarnas böljande former samspelar med pelare av thuja och en i olika storlekar.


    
Faun: Lupercalia ur albumet EDEN  


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...