En blomma skär och blid

Advent har kommit och gått... nu är det redan ett nytt år: 2013.
Nu, mitt i den kalla vintern, är det trösterikt att tänka på sommaren.

En av sommarens mest symbolmättade blommor är förstås rosen. Den kan man drömma om nu i väntan på ljusare och varmare tider.

Här en gammal sort som heter Isfahan, efter en stad i Persien (nuvarande Iran).

Isfahan är en sommarblommande sort. Den remonterar alltså inte utan blommar enbart några veckor i juli månad. 

Det finns en föreställning om att dessa gamla sommarblommande ros-sorter skulle vara bättre än de moderna remonterande rosorna. Riktigt så enkelt är det inte. Rosen Isfahan har jag exempelvis haft en del besvär med trots att den påstås vara mycket lättodlad. I likhet med många andra rosor måste den tex. beskäras, både för att gynna blomningen och för att busken ska få en tilltalande form. 

Rosenbuskar i allmänhet har ofta en tendens att bli spretiga och fula, och kala nertill, om de inte ständigt formas genom beskärning. Isfahan är inget undantag. Den tenderar att skjuta iväg långa veka skott som inte orkar bära upp de tämligen stora och fyllda blommornas tyngd.

Somliga av de äldre ros-sorterna är också mottagliga för sjukdomar, sorten Louise Odier får tex. lätt svartfläcksjuka, en svampsjukdom som angriper bladen. Jag hade ett par plantor av den sorten men de tog sig inte bra och jag fick ersätta dem med annat.

Isfahan har däremot klarat sig från sjukdomar. Och blomningen är enormt vacker när den pågår.

I botaniska trädgården i Visby "De badande wännernas trädgård" finns det en mycket välskött avdelning med rosor.

Här en sort, som jag glömt namnet på, från den trädgården. Blommans speciella färg, skiftande mellan aprikos och rosa, visar att den är en modern ros; frukten av målmedvetet förädlingsarbete.

Ännu en ros med bortglömt namn från samma plats, DBW:s trädgård i Visby -- en av mina favoritplatser på Jorden.