Ekobyn Understenshöjden: en grönskande trädgårdspark

Den vanliga föreställningen om en trädgård värd namnet är en avgränsad privat markyta som omger en friliggande villa och (åtminstone ibland) vårdas av en kunnig och engagerad villaägare.
Planteringar i anslutning till flerbostadshus, där det vanligen inte finns någon som personligen engagerar sig i skötseln, brukar vara mycket torftiga. Ett lysande undantag vill jag visa upp här:
Ekobyn Understenshöjden i Stockholmsförorten Björkhagen.

Denna ekoby ("ekoby" är ett begrepp som innebär att man byggt ett bostadsområde med speciellt högt ställda ambitioner att minimera projektets miljöpåverkan, både gällande själva byggmaterialen och gällande boendets miljöeffekter — avloppshantering, energiförbrukning osv.) — har funnits sedan 1995. Jag var där på ett studiebesök under byggfasen och återvände i september 2011 för att se hur det tog sig ut numera.

Oerhört imponerad blev jag över hur skickligt och engagerat man anlagt en serie trädgårdsrum omkring husen. En så hög och konsekvent genomförd kvalitet på denna typ av ytor ser man sällan.
Detta är alltså ett radhusområde. Jag bodde själv i radhus som barn, och där såg det ut precis som det brukar i sådana områden: små pyttiga gräsplättar framför varje lägenhet, pedantiskt avgränsade av häckar. Då man passerar förbi syns det genast vilka familjer som eventuellt orkar och ids göra något av sin plätt. Och så ser det alltså INTE ut här i Understenshöjden.

Ungefär så som det visas på mina bilder ser det ut överallt i hela området! I stället för små trista och meningslösa (och skötselkrävande) gräsplättar avgränsade av pedantiska häckar, har man anlagt böljande fantasifulla planteringar av träd, buskar och perenner — utan några synliga markeringar av gränser mellan lägenheterna i husen.

Detta har varit möjligt bland annat därför att biltrafik är i stort sett förbjuden inom hela området. Vägarna mellan husen är enbart avsedda för gående och cyklister, bilar får bara köra in om det är absolut nödvändigt pga. tunga transporter osv.
Friheten från anpassning för biltrafik har alltså möjliggjort detta — att hela området kunnat bli en serie trädgårdsrum i anslutning till byggnaderna.

Att man sluppit bilarna (som annars kan verka vara mera av heliga kor i Sverige än tom. i bilismens förlovade land, USA) är en förutsättning för vad man lyckats åstadkomma i Understenshöjden, men det krävs något mera: kunnande och engagemang.

Kanske detta har ett samband med att området från början blivit till genom en lång process av engagemang och diskussioner bland de boende. Därför har man även kunnat samarbeta om gestaltningen av planteringarna mellan husen, med utomordentligt bra resultat.

Jag önskar bara att det kunde finnas mycket mer av denna typ av bostadsområden i vårt land, nu när Understenshöjden står där som bevis på att det faktiskt är möjligt.