Vårprimörer i perenrabatterna

[från april -12]   Imponerande hur vissa perenner kan övervintra sina blad utan problem. Denna bergenia (troligen Bergenia purpurascens) ser såhär fräsch ut i mitten av april, några veckor efter snösmältningen. Ja, då bladen just tinat fram var dom helt tillplattade av snöns tyngd — men snart blev dom så fina att man fick lust att äta upp dom!

Detta samtidigt som det några meter bort ligger en funkia-plantering, där allt som nu finns att se är de vissnade resterna av fjolårets bladrikedom. Funkiorna hör till de perenner som kommer upp sist på våren OCH vissnar ner tidigast på hösten.

I alla tjusiga trädgårdsbilderböcker förekommer funkiorna i framträdande primadonneroller, men det är med dem som med kungligheterna på Nobelfesten: de anländer sist och tar avsked först.

Så finns det sådana perenner som visserligen inte är vintergröna, men snabbt sätter fart och börjar växa så snart tjälen går ur jorden på våren.
Ett bra exempel är nävorna. Här på bilden är det flocknäva, (Geranium macrorrhizum) som tittar upp med nya friska blad i mitten av april. Den får just sällskap av en lite ovanlig tulpan: Tulipa praestans 'Unicum'. Denna är vad jag vet den enda sorts tulpan som har elegant gulstrimmiga blad.

Om existensen av denna tulpan hade jag ingen aning förrän jag upptäckte den i en av parkerna i Enköping. Där förekommer den i en massplantering strax intill ån. 'Unicum' lär höra till den av mig starkt föredragna typ av tulpaner som troget kommer igen år efter år; hoppas detta stämmer då jag är alldeles för lat (och snål) för att vilja plantera nya lökar var och varannan höst.
Blommorna på denna tulpan är knallröda, det tycker jag är en bra färg tidigt på våren när man annars är svältfödd på färger.

Åter till flocknävan: den är en utmärkt marktäckande perenn som är aggressiv nog att ta kål på de flesta ogräs. Den kan förökas genom att man tar vara på utlöpare, men jag har massförökat den med frö för att snabbt få fram många plantor.

Jaha, så finns det ju intressanta gräs. Gräs är väldigt "inne" just nu tycks det. Även om jag tycker att dom ofta ser ut som något man hittar i närmaste vägdike. Dock har jag funnit att några få arter faktiskt pryder sin plats i en trädgård — dit hör givetvis miskantusgräsen, men även tex. detta: halvgräset Carex morrowii 'Ice dance'.
Det härstammar från Japan, liksom många andra odlingsvärda växter. Och så här såg denna Carex ut i januari:

— Det är en uppsättning plantor jag köpte i oktober för en tia stycket på trädgårdsbutikens höst-rea (nu på våren kostade liknande fast mindre plantor 99 kr/st), alltså helt nyplanterade; därav det något glesa utseendet. Men de grön/vit-strimmiga bladen lyser upp redan nu.

I den utmärkta boken "Gräs & bambu", av Marie & Björn Hansson, beskrivs denna sort av halvgräs (starrgräs), med det svenska namnet "japansk starr", som ..."Lättodlad, kravlös, vintergrön och läcker..." Och det verkar stämma rätt bra tycker jag.