Om gräsens estetiska förtjänster

Länge kunde jag inte se meningen med att ha gräs som prydnadsväxter. För mig var gräs något trassligt ovårdat som växte i närmaste dike och helt saknade estetiska förtjänster. 
Men gradvis har jag börjat få en mer nyanserad bild av gräsen. Somliga gräs (och "halvgräs", alltså starr och liknande) är nog inte så tråkiga ändå. Kanske rentav vackra...

Ovan:  hakonegräs, Hakonechloa macra, i sitt rätta element. Det vill säga, i en skyddad miljö där det får växa i vandrande skugga bland stora träd. Bilden är från den japanska avdelningen i Göteborgs botaniska trädgård, som jag besökte i augusti 2011, och man ser att detta eleganta gräs - som härstammar från Japan - verkligen stortrivs här. (Jag köpte förresten med mig några hakonegräs-plantor från den lilla växtbutiken vid ingången.)

I "Botan" i Göteborg fanns det flera intressanta gräs. Nära ingången träffade jag på en mycket skickligt anlagd blandad plantering, alltså med både perenner och vedartade växter; där fanns denna ståtliga gräsrugge som består av droppax, Chasmantium latifolium.


Jag har just nu några ettåriga fröplantor av detta bambuliknande gräs (fröna som alltid köpta från Jelitto), men de plantorna har nog några år kvar innan de blir såhär stora. Droppax ska enligt boken bli sådär 60-70 cm högt men denna planta var snarare 150 cm!

En stor älskare av gräsens fägring är den holländske trädgårdsdesignern Piet Oudolf. Han har bland annat varit med om att utforma Drömparken i Enköping, en av den lilla stadens stora turistattraktioner.

Drömparken har jag besökt flera gånger. Den är nog som vackrast på sensommaren, då de höga perennerna hunnit utvecklas till full mognad. Däremot tycker jag inte att man ser särskilt mycket gräs i Drömparken numera, jämfört med bilder jag sett av dess ursprungliga utseende.

Ståtliga gräs finns det däremot i en rondell i närheten (bilden från slutet av juli 2011):

Detta är nog den elegantaste rondellplantering jag sett någonstans. Effekten bygger på kontraster mellan höga och låga växter; det låga  närmast kanten ser faktiskt ut att vara hakonegräs, som verkar trivas trots det soliga läget. 
Lägg märke till att planteringsytan är rejält upphöjd över gatunivån med hjälp av bastanta granitblock; detta har både praktiska och estetiska fördelar.

Intressanta gräs finns det också i en av idéträdgårdarna i Enköping; dessa små idéplättar hittar man uppströms längs ån några hundra meter bortom Drömparken. 
Just denna som fångade min uppmärksamhet är utformad av en engelsk trädgårdsdesigner, Noel Kingsbury, som bl.a. har samarbetat med Piet Oudolf om att skriva en bok.

Det vackra strimmiga gräset är en hybrid kallad tuvrör, Calamagrostis x acutiflora, och av sorten 'Overdam'. Strimmigheten beror på en mutation, den upptäcktes vid den danska plantskolan Overdam på 1980-talet.
Bilden togs i mitten av juni, och då hade dessa grästuvor redan blivit meterhöga.

Det finns en annan sort av detta gräs, som har fått namnet 'Karl Foerster' efter dess upptäckare. Denna sort har alltså inte strimmiga blad och gör mig inte lika entusiastisk, även om den nog kan vara effektfull i en massplantering.

Jag har inte nämnt de japanska miskantusgräsen, Miscanthus sinensis. Dessa imponerande gräs, som kan bli flera meter höga, förtjänar ett eget kapitel då det finns dussintals namnsorter av dem. De har sin storhetstid på sensommaren och hösten eftersom de växer tämligen långsamt.

Här ett exempel, bilden är från Göteborgs botaniska trädgård i slutet av augusti 2011:

Enligt min egen erfarenhet av miskantusgräs, så är det inte alldeles enkelt att få dem att trivas. Av ett halvdussin plantor jag satte för några år sedan har endast en utvecklats riktigt bra, en 'Kleine fontäne' som står i en varm, skyddad plantering i söderläge.