Ormöga (Omphalodes verna) är en mycket vacker vårblommande perenn med ett oattraktivt svenskt namn. Den är en utmärkt marktäckare i halvskugga/skugga. Blommorna har en intensivt lysande blå färg som här kompletteras elegant av en självsådd gulsippa.
Det finns också en vitblommande form av ormöga, som har rent snövita blommor.
Av Rhododendron finns det åtskilliga arter och hundratals sorter. Blomningstiden varierar mycket. Somliga blommar redan i maj i Mellansverige och andra inte förrän långt in i juni. Denna nyplanterade buske är en Rhododendron 'Cunninghams White' -- en relativt tidigblommande sort. Dessutom är den en av de härdigaste av alla rododendron och bör fungera här på gränsen till Zon 4. Avgörande för inköpet var att denna planta dessutom är av typen "Inkarho", dvs. den är ympad på en kalktålig grundstam och kan därför planteras i vanlig trädgårdsjord. Det är annars krångligt med rododendron att man tvingas byta ut jorden mot speciell torvbaserad rododendron-jord.
En annan tidigblommande rododendron: Rhododendron 'Jacksonii'. Denna hör enligt expertisen till de allra tidigaste. Busken på bilden har något mer gulaktiga blad än normalt; den har haft en släng av näringsbrist som nu börjar gå över efter gödsling.
Magnolior är helt fantastiskt vackra då de blommar. Tyvärr är de rätt ömtåliga och bara några få sorter kan odlas i Mellansveriges stränga klimat. Denna var märkt i plantbutiken som "Susan" vilket är uppenbart fel -- Magnolia "Susan" är en av de såkallade "sekreterarmagnolior" som togs fram vid Arnold Arboretum i Boston, USA och uppkallades efter kvinnor som arbetade vid arboretet. Och den sorten har rosa blommor (som också har en helt annan form än de ovan). För övrigt finns det en bättre sort med rosa blommor, som kallas "Galaxy". Denna magnolia, som efter tio år blivit knappt meterhög, är troligen en stjärnmagnolia, Magnolia stellata. Den hankar sig fram här på en någorlunda vindskyddad plats.
Mahonian är en ofta i villaträdgårdar planterad vintergrön buske, som tenderar att stå och se allmänt sorglig och ovårdad ut. Det beror främst på att den inte tål att utsättas för direkt sol tidigt på våren. Bladen torkar då ut och blir bruna. I övrigt är den lättodlad och ska klara sig till Zon 4. På våren, i maj, får mahonian klasar av smörgula krydd-doftande och av humlor älskade blommor som senare åtföljs av blådaggiga bär. Ovanstående buske står helt i skugga direkt intill en vägg, och trivs utmärkt där.
Gullgröna (Waldsteinia ternata) -- en utmärkt marktäckare för inte alltför soliga lägen. Den trivs utmärkt som undervegetation för buskar och träd. Bladen är vintergröna men kan bli något tilltufsade vid barfrost. Dessa bilder tog jag idag den 2:a maj, efter den milda vintern har gullgrönan redan börjat blomma -- ett par veckor tidigare än vanligt här i Uppsalatrakten.
Gullgrönan är istort sett underhållsfri sedan den etablerat sig på platsen. Den sprider sig kraftigt, och den täta bladmattan kväver de flesta ogräs.
Paddornas kärleksliv. Det här vackra paret upptäckte jag vid kanten av en trafikerad väg, nära Hågaån. Jag flyttade dem till en något säkrare plats där jag kunde få en bra bild, och släppte sedan ut dem nere vid ån. Hanen rider på den mer än dubbelt så stora honans rygg, han vill vara säker på att inte tappa bort henne. Parningen sker på grunt vatten någonstans nere i ån, såhär års är massor av paddor ute på en farlig vandring där de kanske måste korsa trafikerade vägar.
Ibland hittar man ovanligt röda blåsippor; det lär vara en genetisk mutation som ger denna vackra och intressanta avvikande färg. Dessa fanns i en hassel-lund nära Hammarskog, vid Ekoln.
Strax i närheten växte det blåsippor med den allra djupaste blå färg.
Och i en backe nära ett sommarstugeområde stod denna förvildade påsklilja i ensamt majestät.
