"Arkitektur är frusen musik" -- så ska Johann Wolfgang von Goethe vid något tillfälle ha uttryckt sig. Och på hans tid var det självklart att all arkitektur värd namnet skulle ge en estetisk upplevelse. Fasader och andra ytor skulle tex. livas upp av olika slags ornament, och överhuvudtaget var det viktigt att en byggnad utöver sin rent praktiska funktion skulle bjuda på en fest för ögat. Till vänster: port i centrala Visby. Det var först med funktionalismen på 1930-talet som arkitekturen definitivt bröt med dessa ambitioner. Nu blev det plötsligt fult att ge en byggnad någon rent estetisk utsmyckning. (Översatte man en sådan funkisbyggnad till musik, skulle den musiken bli högst onjutbar!) Om man nu ser hus-arkitektur som frusen musik, så är också trädgårdsarkitektur en slags musik -- men inte en gång för alla frusen i en form, utan i ett tillstånd av subtil förändring. En grupp växter initierar ett dominerande estetiskt tema genom att slå ut i blom under några veckor och försvinner sedan i bakgrunden, medan andra växter med senare blomning istället träder fram och uttrycker ett annat tema. Det är inte bara blommorna som skapar sådana estetiska teman, utan även bladverket. Olika typer av bladverk kan spelas ut mot varandra och skapa estetiska harmonier på liknande sätt som olika instrument i en orkester tillsammans skapar musikaliska harmonier.
Ovan: helt olika bladformer samspelar. Hasselört och japansk lönn.
Här är det framförallt bladens färger som skiljer sig åt. De limegröna bladen till höger är Heuchera villosa 'Autumn Bride', till vänster syns rödskaftig daggkåpa och i bakgrunden skymtar klippstånds 'Desdemona'.
-- och här är det stora köttiga funkiablad som kontrasterar mot den skira myskmadrans små blad, medan jätteramsets bågar bidrar med visuell kontrapunkt.
Bergenia och kaukasisk förgätmigej 'Jack Frost' har liknande bladformer, medan storlek och färg är olika.
Vänder man så blicken en aning åt höger ändras kompositionen. Japansk lönn och hasselört blir aktiva deltagare -- och dessutom bidrar stenblocket nu starkt med sin massiva närvaro.
Jätterams, Polygonatum x hybridum, skjuter blixtsnabbt upp sina trekvarts meter höga bågformiga stjälkar i maj. Jag låter jätteramset sprida sig efter behag i bakre delen av en skuggrabatt där marken är täckt av myskmadra -- som blommar samtidigt med jätteramset. I denna plantering sticker också några olika sorter av funkia försiktigt upp sina blad; nu i slutet av maj är plantorna ännu små men de kommer inom några veckor att dominera platsen med sina omfångsrika bladrosetter.
Blommorna hänger som små vita klockor med grön kant från de bågböjda stjälkarna.
En gång för en del år sedan planterade jag ett par syrénbuskar med vita blommor, såkallad "vit bondsyrén". Den ser ut såhär, och de första åren var alla blommor som väntat vita.
Tio år senare såg en del av buskaget ut såhär. Rena trolleriet! Förklaringen måste nog vara att ett skott muterat (såvida inte plantan var ympad på en grundstam av denna sort, som skjutit upp skott från roten) -- i växtvärlden kallas en sådan mutation en "sport". Skottet har så småningom växt ut till en kraftig gren med många stora vackra blommor på. Lustigt nog hade jag gått och ångrat att jag planterade vanliga vita syréner, när det finns så många sorter med starka och vackra färger. Nu blev jag bönhörd.
Ormöga (Omphalodes verna) är en mycket vacker vårblommande perenn med ett oattraktivt svenskt namn. Den är en utmärkt marktäckare i halvskugga/skugga. Blommorna har en intensivt lysande blå färg som här kompletteras elegant av en självsådd gulsippa.
Det finns också en vitblommande form av ormöga, som har rent snövita blommor.
Av Rhododendron finns det åtskilliga arter och hundratals sorter. Blomningstiden varierar mycket. Somliga blommar redan i maj i Mellansverige och andra inte förrän långt in i juni. Denna nyplanterade buske är en Rhododendron 'Cunninghams White' -- en relativt tidigblommande sort. Dessutom är den en av de härdigaste av alla rododendron och bör fungera här på gränsen till Zon 4. Avgörande för inköpet var att denna planta dessutom är av typen "Inkarho", dvs. den är ympad på en kalktålig grundstam och kan därför planteras i vanlig trädgårdsjord. Det är annars krångligt med rododendron att man tvingas byta ut jorden mot speciell torvbaserad rododendron-jord.
En annan tidigblommande rododendron: Rhododendron 'Jacksonii'. Denna hör enligt expertisen till de allra tidigaste. Busken på bilden har något mer gulaktiga blad än normalt; den har haft en släng av näringsbrist som nu börjar gå över efter gödsling.
Magnolior är helt fantastiskt vackra då de blommar. Tyvärr är de rätt ömtåliga och bara några få sorter kan odlas i Mellansveriges stränga klimat. Denna var märkt i plantbutiken som "Susan" vilket är uppenbart fel -- Magnolia "Susan" är en av de såkallade "sekreterarmagnolior" som togs fram vid Arnold Arboretum i Boston, USA och uppkallades efter kvinnor som arbetade vid arboretet. Och den sorten har rosa blommor (som också har en helt annan form än de ovan). För övrigt finns det en bättre sort med rosa blommor, som kallas "Galaxy". Denna magnolia, som efter tio år blivit knappt meterhög, är troligen en stjärnmagnolia, Magnolia stellata. Den hankar sig fram här på en någorlunda vindskyddad plats.
Mahonian är en ofta i villaträdgårdar planterad vintergrön buske, som tenderar att stå och se allmänt sorglig och ovårdad ut. Det beror främst på att den inte tål att utsättas för direkt sol tidigt på våren. Bladen torkar då ut och blir bruna. I övrigt är den lättodlad och ska klara sig till Zon 4. På våren, i maj, får mahonian klasar av smörgula krydd-doftande och av humlor älskade blommor som senare åtföljs av blådaggiga bär. Ovanstående buske står helt i skugga direkt intill en vägg, och trivs utmärkt där.
