lördag 14 juli 2012

Blåsippor små uti backarna stå



[Från april -12]  Det är något särskilt med blåsippor. Ingen annan vild vårblomma har samma emotionella laddning som blåsippan, så känner åtminstone jag det.

Kanske har det något att göra med färgen. Den underbara blå, som kan variera mellan ljust lavendelblått och mörkt indigoblått. Och rödlila.

Tussilago kommer ju tidigare, men denna lilla blomma saknar helt blåsippans elegans. Tussilagon är liten, klumpig, och har en visserligen trevlig gul färg — men denna gula går inte att jämföra med blåsippans förnäma blåa sidenskimrande lyster.

Vitsipporna är vackra på sitt sätt, men de kommer senare på våren och är i mitt tycke inte lika graciösa som blåsipporna.

De gör bäst effekt som massverkan, när de växer så tätt att det blir som drivor av vitt. Och det gör de gärna, då de sprider sig med utlöpare under markytan.
Så framfusiga är inte blåsipporna.



Nej, blåsipporna håller sig lite på sin kant. De växer vanligen i små grupper med respektfulla avstånd sinsemellan. Så slipper man stå och trängas.
I motsats till vitsipporna gör de sig bäst på riktigt nära håll, först då uppfattar man alla subtila detaljer hos de skira blommorna.

Bilderna ovan visar några blåsippor jag träffade på i slutet av april månad. De växer i en brant sydvästvänd sluttning med gles blandskog, omväxlande barr- och lövträd. Bland annat finns här en åldrig ek, helt ihålig av ålder, som man kan gå in och gömma sig i.

Den får stå i fred här, i motsats till "TV-eken" i Stockholm, som knappt ens visade några tecken på röta men ändå fälldes. Så går det till i den kungliga huvudstaden.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...